Betraktelser om identidet och communities

Efter lite diskussioner med peterlj på #telekompaketet@irc.telecomix.org om identitet kontra autentisering på nätet så sattes min hjärna i rullning. Först och främst: Vad är identitet? Det är relativt besvarat inom sociologin/socialpsykologin, om jag förstått saken rätt, och innefattar saker som hur vi klär oss, uttrycker oss, vilka åsiker vi har och vilka vi umgås med. Det är också betydligt mer norm än undantag att vi har fler än en identitet. Dvs. vi umgås med en viss grupp människor i arbetet, en annan i de fritidsaktiviteter vi engagerar oss i etc.

På nätet är detta en inte helt enkel ekvation att lösa på exempelvis sociala nätverkes-siter (facebook, lunarstorm etc.), då dessa grupper divergerar och konvergerar på olika sätt över tid, och användaren har sällan något större intresse av att uppdatera allting i realtid. Vi kom överens om att det är ett problem, men inte om det skulle kunna finnas någon lösning till det eller inte.

Vidare råkade jag in på MMN-o:s blog, där facebooks förestående kollaps som "internets nav" drogs fram, och min tanke fick ytterligare en puff framåt.

Jag tror att en bidragande faktor till communities uppgång och fall är den från databasen ständigt divergerande verkligheten.

Lite utvecklat: De människor du har på din vänlista på någon lämplig social-networking-site är ett ständigt ökande snapshot av din umgängeskrets från en viss tid. Det är betydligt oftare som vänlistor ökar än de minskar, vilket leder till en oöverskådlig (och oönskad) mängd människor som räknas som "vänner", enbart baserat på det faktum att det är betydligt oartigare att ta bort någon än att inte lägga till någon (på "nästa stora" sociala nätverk).

Därför kommer aldrig en social networking-site att vara "det stora där alla finns" mer än ett par år.

Livejournal finns fortfarande kvar, och med den mina inlägg från tonårens angst, men det är inte någonting alla, eller ens de flesta, har. Apberget (ett lokalt exempel) är på utdöende. MySpace finns det fortfarande människor som har, liksom Helgon/Likström och många andra. Facebook är det "man ska ha" för tillfället, men om ett till två år kommer det att vara något nytt.

Jag är inte säker på vart det här inlägget leder, om någonstans. Det kan bara vara resultatet av diskussioner, miljöombyte och vin, men jag tror att det jag vill säga är: Sociala nätverk är föränderliga. Att definiera dem med hjälp av databaser, listor eller grupper är dömt att misslyckas i det långa loppet. Det man kan göra är att vara försiktig med vilka man lägger till, så man inte frestas att ta bort.

MMN-o-spegling

Då MMN-o:s kontor blev raidat imorse, och diverse människor önskar se lite mer info så speglar jag MMN:s eget inlägg här.

Polisen raidade mitt kontor

Jag har, som ensam med nyckel, haft tillgång till ett projektkontor på Ungdomens Hus i Umeå, dvs Hamnmagasinet. Det kontoret blev imorse utsatt för ett tillslag från polisen på misstanke om “mycket trafik mot ett IP-nummer” som kom från Umeå Kommuns IT-avdelning.

Min verksamhet där var i egenskap av ideell kulturarbetare (utan någon slags arvode ö.h.t.) och i projektbaserad form genom en ideell förening (helt utan ekonomi, så hyran betaldes ur egen ficka). Saker som gjorts genom min verksamhet i kontoret har varit dokumentation av Ungdomens Hus i Umeå, kulturarrangemang, politiska debatter (“EU-val WTF?” eftersom kommunen totalratade EU-info till ungdomar) och en massa spinoff-grejer, mest i samband med UmeTV.

Props till de som skrivit om detta (inkl. mitt juridiska ombud!), efter min statusuppdatering på Facebook. Låt mig sammanfatta situationen nedan. Jag lär uppdatera med nya inlägg allteftersom fler detaljer kan förtydligas.

Mikael Nordfeldth Polisen raidade mitt kontor på Hamnmagasinet imorse. Ingen har kontaktat mig. Anledningen? Umeå kommuns IT-kontor polisanmälde “pga mycket trafik mot ett IP-nummer” (krypterad VPN-tunnel).

Sett från någon annans ögon kan jag förstå tankegången hos IT-avdelningen. De ser ovanlig (för kommunanslutning) trafikmängd, typ 50-100 KiB/s konstant, mot ett specifikt IP-nummer. “Trojan?” hade varit min första tanke som systemadministratör. Skillnaden är väl att jag som systemadministratör inte polisanmäler det, utan snarare kollar upp det närmare – själv, fysiskt – eller rycker kabeln.

Huvudsakliga anledningen är väl att jag inte har skrivit under avtal för uppkopplingen. Så formellt “vet de inte” att jag använt linan, därav kan IT-kontoret skylla bort att de inte vet. Däremot har de varit i kontakt med de anställda i huset tidigare – dock inte mig, som innehaft kontraktet för kontoret där det kommer från. De har bett verksamhetschefen om tillgång – men inte mig. Inte en enda förfrågan.

Jag har förövrigt relativt frekvent kontakt med IT-kontoret i Umeå kommun, har påtalat min uppkoppling etc. De vet vem jag är och troligen även vad jag gör i huset. Samt så har det varit närapå identisk nätverksetup sedan maj 2008 (>1.5 år)… Jag har förutsatt att eftersom jag tillåtits interneta så har tillgången varit tillåten (de spärrar t.ex. deras trådlösa nät med den teknik som skulle ha kunnat användas för min anslutning).

Anledningen till att “mycket trafik” genereras är för att uppkopplingen hos kommunen är kraftigt filtrerad och jag löst det genom att skicka så gott som all trafik genom en VPN-tunnel. Då samlas alla anslutningar vilket, givetvis, orsakar en enda, väldigt långvarig, anslutning med den samlade bandbredden.

Bakom det krypterade dunklet låg en webserver som orsakade mest trafik (min blogg, backups och en databas över filers hash-summor), en konstant webtv-ström för UmeTVs webtv, projektets kontorsdator (videoredigering) och min irc-burk. Jag medger att jag har laddat ner filer i researchsyfte (Bert Karlsson does it too, se Best of Bert S02E02)- men specifikt sett till att inte sprida vidare. Jag har ingen aning om den nedladdningen varit lagligt/straffbart eller något, men jag kan säga att majoriteten av sådan trafik varit Creative Commons-licensierad.

För närvarande så är jag alltså inte misstänkt för något. Dock var jag till polisstationen för att försöka luska ut någon information ö.h.t. vad jag drabbats av. Hamnmagasinets personal sade till IT-administratörerna (och/eller polisen?) som var på plats att de bör underrätta mig snarast. Jag misstänker dock att IT-folket var för upptagna med att leka brutal polis för att bry sig om det. Jag har inte fått veta något utan att gräva ännu.

För att debunka lite myter så hade jag tänkt dra följande:

Hur sysslolösa är snuten i Umeå egentligen om de har tid att sno datorer av nån nörd som laddat ovanligt mycket internetz?

Polisanmälningen var ett initiativ från IT-avdelningen vid Umeå kommun, vars anslutning orsakade “mycket trafik”. Lars Klefbohm (IT-ansvarig vid Umeå Fritid, som driver Hamnmagasinet) hävdade sig inte ha med saken att göra och refererade till Stefan Granberg på IT-kontoret. Stefan Granberg sade över telefon att de “sett mycket trafik mot ett IP-nummer hos Riksnet, en VPN-tunnel eller så”. Vilket stämde – och han var väl medveten om sedan tidigare samtal och diskussion.

Jag vill även kommentera att jag ej är misstänkt för något. Jag har besökt polisstationen för ett förhör – som jag blev erbjuden och gladeligen genomförde. Det innebar att jag förhördes som “annan” – och får inte veta något ö.h.t. om misstankar eller liknande. De 5 beslagtagna datorerna bekräftades i förhöret, samt en extern hårddisk.

EU-överklagan

I mitten av december skickade jag en förfrågan till EU-rådet om att få tillgång till några av de läckta ACTA-handlingarna. Inte helt förvånande fick jag nej. Jag har nu överklagat beslutet, med benägen hjälp från Erik Josefsson och Amelia Andersdotter. Beslutet och överklagan kan läsas i den här faxpaden.

Förutom det så försvinner jag ur landet nästa torsdag. Jag hoppas kunna stanna relativt uppkopplad under tiden, dock.

Riksdagskandidatur?

Norra norrlands riksdagslista behöver fler kandidatalternativ. Jag kommer vara borta från landet från ungefär januari till ungefär juli. Jag är engagerad i piratfrågor och skulle utan tvivel kunna göra nytta i riksdagen (även om chansen att jag kommer så långt är minimal :) ).

Två problem: Jag har inte varit sådär hemskt engagerad i partiet på sistone, samt ovanstående utomlandsvistelse. Är det värt att jag ställer upp, ens?

Återupptagande

Ola Larsmo skriver intressant i DN om hur dåvarande Författarföreningen skarpt motsatte sig tanken på folkbibliotek, och exempelvis föreslog en "bokkarantän" på två år, vilket skulle innebära att inga böcker utgivna under de senaste två åren skulle få finnas tillgängliga på bibliotek. Detta skulle då öka efterfrågan och försäljningen på böcker, vilka annars skulle ätas upp av de snåla biblioteksbesökarna.

Tongångarna känns minst sagt igen.

Larsmo avslutar med att notera att piratfrågan gick att lösa med Författarfonden (varje gång en bok lånas ut får författaren några ören, om hen är svensk och medlem i Författarförbundet) förra gången, och undrar varför det inte går att lösa på motsvarande sätt idag, med en bredbandsskatt eller motsvarande.

I mina ögon är inte en bredbandsskatt något som kommer att göra internet till en lättare plats att tjäna pengar på, och inte heller en bättre plats att lansera sig. Det en bredbandsskatt skulle kunna resultera i är en möjlig plattform för våra politiker att ta spjärn mot, när branchorganisationerna och oligopolen trycker på för mer och mer drakonisk lagstiftning.

Mina tankegångar går ungefär såhär:

Oligopolen och branchorganisationerna (Ifpi etc.) ser sin marknad försvinna, de vill ha betalt för de kopior som görs, vilket i grunden innebär att de vill ha betalt för varje gång någon uppskattar ett verk. De lobbar för lagstiftning som ger dem möjlighet att komma åt någon som eventuellt är inblandad i framställning av exemplar (upplevelser), och argumenterar att utan ersättning så kommer kulturen att dö.

Helt oavsett riktigheten i dessa argument, så är det svårt att som politiker stå emot, då det är få som har en ordentlig förståelse för tekniken, och det enorma teknikskifte som nu är igång.

Därför så behövs det något sätt att hålla internet fritt, att låta det behålla sin prägel som en plats där människor kopierar, förändrar, remixar, helt enkelt deltar. Det är viktigt för mig och, tror jag, stora delar av piratrörelsen.

Så hur ska vi bevara internet? Eller den viktigare frågan: Hur ska vi få våra politiker att göra det? Idag?

Är ett påslag på någon hundralapp en så stor uppoffring att göra i det sammanhanget?

Pingat på intressant.

[Stoppa in din egen bloggvägg]

Åh, och titeln på inlägget?

Förhoppningsvis har jag tid och ork att skriva numera.

Om att kalla saker vid dess rätta namn

Olof Palme kallade bombningarna i Hanoi julen 1972 för tortyr, att plåga människor för att förödmjuka dem, och han jämförde bombningarna med bland annat Guernica och Treblinka.

Jag är inte ensam om att dra kopplingen till vad som nu pågår i Gaza.

Det som händer där är dock i mina ögon värre.

Inte nog med att Israel med allierade från alla håll förhindrar införsel av mediciner, el, kommunikationer, mat, och alla former av hjälpsändningar. Inte nog med att skolor, marknadsplatser, moskéer, och framförallt bostadshus bombas sönder och samman utan urskiljning. Inte nog med att Gaza i flera månader har varit världens största koncentrationsläger.

Offren får inte ens fly.

De hålls inspärrade, och förväntas stå still och se sina hem och familjer bombas sönder och samman, men bäst vore om de kunde stå ivägen för någon bomb så snart som möjligt.

Och världen ser på.

Den blivande presidenten i det enda landet som har en realistisk chans att påverka, ser på.

Utan ett ord.

Privatpersoner runt om i världen går ut på gatan och demonstrerar, eller bloggar tills fingrarna blöder. Inresta läkare och volontärer kämpar för sina och de boendes liv.

De styrande i land efter land säger lite lamt "Eh, kan ni sluta, är ni snälla?".

Och bomberna fortsätter falla.

Stridsvagnarna fortsätter skjuta.

Byggnaderna fortsätter rasa.

Människor fortsätter att dö.

Man bör kalla saker för deras rätta namn.

Det som händer i Gaza när jag skriver detta är folkmord, en systematisk utrotning av en befolkning. Det är terrorism i dess renaste form, och de ansvariga borde enligt alla mått ställas inför rätta för krigsförbrytelser.

Slutspurten

Vill ni ha med era verk på vår kulturklapp till riksdagen så får ni skynda er. Jag tar ner uppladdningsmöjligheten på sidan vid midnatt ikväll.

Tack till alla som deltagit så långt, nu är det bara resten kvar!

Sprid ordet

..om Kultur till riksdagen!

Vi har fått in en hel del bidrag, men det behövs mer för att vi ska kunna göra en ordentligt bra blandning!

Känner ni att ni vill hjälpa till på något annat sätt? Skriv i kommentarerna, eller på wikin. Vi kommer behöva er.

Intressant?

Saker rör på sig

Det går inte så snabbt som önskat, men saker rör på sig i alla fall.

Det ligger redan nu uppe ett förstadie till en uppladdningssida här, den kommer inom kort (inom någon timme efter det här inlägget är uppe) vara uppdaterad med betydligt mer info, i form av förklarande och uppmuntrande text och så vidare. Text av Mackan, kod av mig, typ.

Vidare har vi fått kontakt från några vågade kreativa människor som vill vara med på projektet. Vi hoppas att många vill vara med på detta, och vi ska se till att försöka få tag på så många som möjligt innan deadline.

Nåväl, jag låter nog Mackan föra det mesta av talan vad gäller det här projektet, det blir nog säkrast så :)

[Edit: uploadsidan är uppe inklusive text, men särskilt snygg kan man tyvärr inte anklaga den för att vara. Nåja.]

Intressant?

Kultur till riksdagen, ett upprop

Efter gårdagens inlägg så ärade opassande-emma mig och Mackan med lite beröm, uppmuntran och ansvar. Även om inte Mackan har svarat på inlägget i fråga har jag haft en kort mailkonversation med honom om hur vi ställer oss till att ta tag i att göra idén till verklighet.

Slutsatsen blev i stort sett "vi kör!"

Så enkelt var det!

Så denna postning blir ett upprop till alla ni kulturmänniskor, flumtroll, teaterapor, linslusar, musikermuppar och skrivtomtar, alla som känner att de har något de vill bidra med för att göra våra riksdagsledamöters jular lite trevligare, rikare och allmänt intressantare. Har ni något ni vill dela med er, så kommentera, maila eller gör er hörda på annat sätt!

Finns det någon som vill bidra på något annat sätt, så gör detsamma, jag kan inte tänka mig att vi inte kommer behöva massor med draghjälp för att få det här i hamn!

Intressant?

Inget ont som inte har något gott med sig

Men jävlar i min låda vad jag besviken är på regeringen i nuläget. Trots gigantiska mängder av bra argument för varför IPRED1 är en dålig idé så envisas de med att lägga propositionen.

Problemet är att antingen är lagen fullkomligt tandlös eller så slår den mot fel folk.

Nu till det goda: Mackan Andersson skrev ett förslag i en kommentar till opassandes idésökarinlägg, nämligen att alla de kreatörer av olika slag som inte vill att deras fans ska jagas tillsammans skapar en juklapp till riksdagen. En julklapp full med musik och texter som de får dela med sig av precis hur de vill.

Som jag tänker så skulle grunden vara en DVD eller något i den stilen med just musik, bilder och texter av olika slag (gärna film om folk hinner med sig), allt med fria licenser (CC av något slag?), och en fin introduktion.

Denna DVD skickas per post till samtliga riksdagsledamöter, att göra vad de vill med.

En intressant idé vore att se hur lång tid det tar innan en torrent kommer upp på the Pirate Bay.

Jag har en hög med fler idéer, men jag tror jag tar det mer när jag sovit på saken.

Edit: Medan jag sölade hann Mackan själv skriva ett eget inlägg.

Intressant?

Retroaktivitet och straffrätt

I IPRED-debatten har mycket tid lagts ner på Justitieminister Asks utspel om att privatpolislagen inte skulle kunna användas för IP-adresser insamlade innan lagens införande. Många har uttryckt åsikten att detta skulle vara en självklarhet, eftersom "lagar inte kan införas retroaktivt".

Det finns två problem med det påståendet:

1. Lagen inför inte några nya brott. Dvs. du kan bara bli dömd om det du gjorde var olagligt när du gjorde det. En jämförelse är med DNA-teknik för olösta brottsmål.
2. Lagen ligger formellt sett inom civilrätt, vilket innebär att kraven på rättsäkerhet generellt är lägre, då civilrätt traditionellt behandlar tvister mellan två lika starka parter.

Det finns nog med problem med IPRED som inte bemötts för att man ska bli mörkrädd, så vi behöver generellt inte hitta fel där inga finns. Sammanfattningar finns både här och där.

I övrigt har jag lite samma känsla som inför FRA-omröstningen. Lagen har sågats på så många ställen att det bara är en liten hög med spån kvar, det finns så många problem, och så många röster mot, att det är svårt att se hur någon vettig politiker skulle kunna acceptera den.

Men liksom i FRA-debatten så räcker inte det alltid. Det ska bli spännande att se om regeringen kommer låta förslaget röstas om i riksdagen överhuvudtaget.

Oundviklighet och önskvärdhet

Ett argument som ofta används av olika sidor i olika debatter är någon form av teknisk eller social "oundviklighet", att en företeelse "bara är att acceptera". Två tydliga exempel:

I FRA-debatten nämns ofta att det inte spelar någon roll om FRA massavlyssnar i kabel, eftersom det är något som alla andra länder gör ändå. Vad spelar det för roll att FRA också gör det? De kan ju knappast vara värre än många andra, eller hur? FRA "måste" hänga med i tiden för att kunna få ut underrättelser från andra länder som kan vara sverige till gagn.

Vad gäller fildelning och upphovsrättsfrågor så berättar gärna piratförespråkare om hur "oundvikligt" det är med piratkopiering, och hur "det bara är att hänga med i tiden", när internet har förändrat vårt tankesätt om kopiering och mediedistribution. Musiker, författarer och konstnärer som är av annan åsikt avfärdas som korkade och efterblivna.

Genom att argumentera på detta sätt gör man sitt bästa för att undvika eventuella moraliska ståndpunkter man kan ha mot utvecklingen (övervakningssamhälle/massiv kopiering, eventuell nedläggning av hela brancher). Personer som anser att deras moraliska invändningar har någon form av vikt mot den "oundvikliga" utvecklingen känner sig av naturen överkörda och ignorerade, vilket ofta är avsikten, då "de ändå inte förstår".

Jag anser att varken driften mot övervakningssamhället, eller den mot massiv kopiering som främst internet medfört, är någon form av gudagivna förändringar som det bara är att acceptera. Som ett demokratiskt samhälle har vi alla möjligheter att tilsammans ta ställning mot det ena eller det andra. Övervakningssamhället är förhållandevis enkelt att stoppa, helt enkelt genom att låta bli att samköra register, låta bli att koppla in några kablar till staten, låta bli att öka polisens möjligheter och tillfällen för avlyssning och öststatsmetoder. Kopieringen kan likaså stoppas genom att kräva autentisering med hjälp av det som kallas för Trusted Computing av alla filer och hårdvaruenheter som används. Detta kombinerat med utökade möjligheter att koppla personer till datorer och IP-nummer skulle troligen inte stoppa, men utan tvivel försvåra piratkopiering (och annan kopiering och fildelning) enormt.

För att nå fram med sitt budskap är det viktigaste att den man vill nå lyssnar. Det är få som lyssnar efter att ha blivit dumförklarade.

Så i stället för att säga att det är oundvikligt att FRA ska få massavlyssna, kom med vettiga argument, och lyssna på den kritik som kommit. Det är inte bara några få som skrivit, och det är inte bara några få som har haft riktigt riktigt bra argument.

Och istället för att dumförklara musiker som genuint tror at de kommer att förlora pengar på fildelning, förklara vad som krävs för att tydligt minska den. Att säga "ingen av åtgärderna som hittills vidtagits mot fildelning har minskat på den" är tydligare än att säga "fildelningen är ett fenomen som bara är att acceptera".

Så, kära pirater, och kära makthavare: Tala inte om förändringar som inte går att stoppa, utan om förändringar som för med sig möjligheter. FRA är inte önskvärd för att den är nödvändig, utan för att den (eventuellt) kan hjälpa till att stoppa grov brottslighet och terrorism, även om inga liknande lagar i andra länder har haft den effekten. Fildelningskulturen är inte oundviklig på grund av teknikutvecklingen, utan önskvärd eftersom den låter de som tidigare bara varit konsumenter av kultur även bli producenter, redaktörer, recencenter och deltagare i ett globalt sammanhang.

Slutligen: Enligt mig är FRA inte önskvärd eftersom den vinst som fås är för liten för att motivera integritetsintrången, liksom de integritetsintrång som skulle krävas för att behålla kopiering som ett "rare and notable event" är oacceptabla om man ser till de omätbara förluster som musik-, film- och bokbranchen lidit sedan piratkopiering över internet blev ett faktum för femton-tjugo år sedan.

Jag är pirat

De som läst denna blogg tror jag inte behöver förvånas över att jag röstar på piratpartiet. Eventuellt inte heller att jag är aktiv medlem, men jag har medvetet försökt hålla mitt "offline"-liv en bit bort från det jag skriver här.

Rick Falkvinges senaste inlägg får mig dock att fundera på varför jag egentligen håller mig hemlig på det sättet. Mitt svar är tudelat: Dels vill jag hålla mitt privatliv utom offentligheten, då sådant är ganska viktigt för mig, men dels så ska det inte spela någon roll vad jag har för bakgrund för att mina ord skall höras. Jag har läst strålande artiklar skrivna av allt ifrån gymnasieungdomar till universitetsprofessorer.

Nåväl, det kanske är dags för mig att stoltsera med den jag är och vad jag tror på.

Jag studerar till civilingenjör i teknisk datavetenskap på Umeå universitet, och jag har här engagerat mig både inom studentkåren och på andra sätt. För tillfället extraknäcker jag som systemingenjör på institutionen för datavetenskap, och bland annat därigenom har jag kontakt med många mycket kompetenta forskare och systemadministratörer (bland annat en hög av Leif Nixons kollegor).

Inget av detta spelar någon större roll i detta internets tidevarv där vem som helst kan bli expert genom fria källor och för lite fritid, förutom det faktum att jag har lite papper på att jag kan någonting.

Jag har med stigande oro sett på medan Bodströmsamhället med mera krypit närmare, men liksom många andra blev FRA-härjet en väckarklocka. Jag följde diskussionerna på diverse bloggar långt innan, och blev mer och mer förvånad för varje dag som tystnaden från traditionell media var kompakt. Efter omröstningen, snabbputsningen, och genomklubbandet så insåg jag att ingen kommer att rädda demokratin i Sverige om inte jag gör det.

Lite dramatiskt, kanske, men det är i ärlighetens namn så det känns.

Min förhoppning är att Piratpartiet med min hjälp kommer ta sig in i EU-parlamentet, och framför allt i riksdagen. Jag hoppas att dagens "demokrati" får sig en ordentlig reform. Framför allt hoppas jag att våra politiker slutar bete sig som om deras positioner vore av Gud givna och börjar lyssna på oss, väljarna. Det är faktiskt vi som har makten.

Jag är piratpartist, och förbannad för att det ska behövas.

Telekompaketet, igen

Läs och agera, imorgon kan det vara för sent.

Själv har jag skickat ytterligare ett brev till Mattias Revelius, som står som kontaktperson för den relevanta arbetsgruppen. Det återstår att se om jag får något svar den här gången.

Om inte kommer det att gå iväg mail till ministrar.

Andra som bloggar om skiten: opassande, Monica Horten, Oscar Swartz

Intressant.

Nu får det vara slut med regeringsduglighet

Via opassandes söndagsrunda hittar jag Mark Klambergs retoriska fråga om huruvida Sverige är en rättsstat egentligen. I korthet så har regeringen i överenskommelsen med de FRA-kritiker som gav med sig den 18:e juni (Fredrik Federley, Annie Johansson, m.fl) förbundit sig att tillsätta en sanningskommision som skall granska FRAs integritetsbrott historiskt.

Sten Tolgfors svarar på Fredrik Federleys direkta fråga om detta i kammaren den 16:e oktober, med ett enkelt "Det är inte aktuellt".

Det finns ett antal andra exempel på att granskningen av FRAs verksamhet inte fungerar, och min fundering blir helt enkelt: Med bakgrund av detta, kan en FRA-skeptisk riksdagsledamot från alliansen rösta mot den motion som kommer om att riva upp de förändringar som infördes den 18:e juni med gott samvete?

Regeringen har som det verkar avsagt sig sin uppgift att företräda folket. De kommer inte verka för att de ansvariga ställs inför rätta för sina brott (ja, det FRA enligt uppgift ägnat sig åt har varit, och är brottsligt).

En regering som inte företräder folket, som folket med god anledning tappat förtroende för, och som helst ignorerar att riksdagen kan ha egna åsikter, förtjänar inte riksdagens stöd.

Fredrik Federley och Annie Johansson: Ni blev lovade en sanningskommision om FRA. Detta är inte aktuellt. Är ert stöd för att i efterhand legalisera en olaglig verksamhet aktuellt? Är ert stöd för något som fortfarande är statlig massavlyssning aktuellt?

Birgitta Ohlsson, Camilla Lindberg, med flera: Regeringen sviker sina förtroenden och ingångna avtal. Vågar ni lita på att de avtal som ni ingått kommer hållas från deras sida?

Det är dags för riksdagen att visa regeringen vem som är folkets valda företrädare!


---------------------
Pingat på intressant.

Oavslutade projekt

Jag är för noggrann för att få någonting gjort.

Ett exempel: Jag har påbörjat två-tre olika svar på Mark Klambergs kastade handske, men inte fått rätt ord på rätt sätt, eller inte rätt idéer åt rätt håll.. Det återstår att se om jag lyckas få till en post eller fem som kan ta upp alla viktiga aspekter och nyanser som man bör ta upp vid en sådan diskussion.

Båda opassande-emma och Hanna Wagenius har hunnit författa svar dock, från lite olika vinklar, men båda läsvärda.

Att det ska vara så jävla svårt

Pardon my french, men ibland så måste man faktiskt ta till kraftuttryck för att få fram vad man menar. Det räckte tydligen inte med lholmq42s post för några veckor sedan där han helt enkelt deklarerade "Nej". Inte heller har det räckt med alla protester, debattartiklar, mail, bloggare och liknande som kommit.

Vad ska det behövas, egentligen, när det inte räcker med kreatörer (riktiga kreatörer, inte hjälpare i form av skivbolag etc.) som gång efter annan förklarar att inga fildelare behöver jagas för deras skull.

Det börjar bli tröttsamt att rada upp alla de fina argumenten gång efter annan, när folket i toppen bara kör på utan att ta intryck. När till och med den "dialog" de försöker initiera övergår i "hur kan vi utnyttja er utan att behöva lyssna på er", så kan man börja undra vad det är för något som pågår egentligen...

Så, kära regering, kära riksdagsledamöter, vad är det som är så förbannat svårt att förstå?

Jakt på svar och ansvar

Jag har förgäves försökt sätta mig in i vem och var ansvaret ligger för telekompaketet, och dess.. intressanta hantering hittills. Jag är inte säker på om jag har lyckats, men jag har i alla fall skickat iväg ett mail till Mattias Revelius, som står som kontaktperson för Arbetsgruppen för telekommunikation och informationssamhället på regeringens hemsida.

Mail som följer:

Hej Mattias!

Jag har på diverse omvägar försökt leta reda på vad som har hänt med telekompaketet sedan det röstades igenom i EU-parlamentet den 24:e september. Om jag förstått saken rätt så ligger bollen för tillfället antingen i arbetsgruppen för telekom och IT, i någon av Coreper-grupperna, eller i någon arbetsgrupp underordnad EU-kommisionen.

Mina första frågor blir således: Vad händer med telekompaketet för tillfället? Var ligger det i behandlingen? Vem/vilka är det som diskuterar frågan för tillfället?

För en knapp vecka sedan så skrev bloggaren Oscar Swartz[1] ett inlägg[2] om hur ett av de "svenska" tilläggen till paketet helt enkelt inte fanns med i ett läckt internt arbetsdokument från "WORKING PARTY ON TELECOMMUNICATIONS AND INFORMATION SOCIETY", vilket jag antar är detsamma som den arbetsgrupp jag nämnde ovan. Detta är enligt Swartz, och många med honom, mycket allvarligt, då det tillägget behandlar grundläggande rättigheter på nätet.

Ytterligare en grupp frågor blir därför: Hur kan ett sådant tillägg, som röstades igenom med stor majoritet i parlamentet, bara försvinna i rådets/kommissionens arbete? Har dess mening lagts till på andra ställen i dokumentet? Varför finns i så fall ingen referens på det ställe i dokumentet där tilläggets ändringar skulle införts (Artikel 32 a)?

Jag har förgäves försökt se någon slags reaktion på detta från något slags officiellt håll, men jag hittar ingen information om detta på något av departmenten, och inget uttalande verkar ha gått ut i massmedia. Beror detta på att jag har letat på fel ställen, att ingen information finns, eller på att ingen tidigare efterfrågat denna?

Jag ber om ursäkt om vissa av dessa frågor är ställda till fel person, men vore tacksam för ett skyndsamt svar.


Med vänliga hälsningar

Petter Ericson Umeå

[1] http://swartz.typepad.com
[2] http://swartz.typepad.com/texplorer/2008/10/eu-läcka-sverige-yxas-bort.html

Nu ska jag sova, imorrn lär det bli mer mailskickande..

Edit: Laga formattering

FRA international

Mark Klamberg har som vanligt gjort ett fantastiskt arbete om lagrummet runt FRA-lagarna. Denna gång om konventionen om cyberbrott, vilken Sverige tydligen skrivit under, men inte ratificerat.

Kopplingen till FRA-lagstiftningen behandlar Klamberg väldigt bra i posten ovan, läs den.

Som det diskuterats i kommentarena till ovanstående post är det dock intressant att notera hur privatlivet eroderas från alla möjliga håll. Här i sverige är FRA-lagarna det mest kända, men långt i från det enda exemplet. Opassandes lista från i somras är även den bara en partiell bild, då exempelvis den ovan nämnda konventionen inte finns nämnd där, och inte heller de frågor som öppnades i EUs telekompaket (frågor som i vissa fall på ett obehagligt sätt återuppstått). Rent utlänska företeelser, så som den brittiska motsvarigheten till FRA-lagarna kommer heller inte med, av en enkel anledning:

Det är helt omöjligt att få en komplett översikt över alla inskränkningar som är på gång, eller redan införts, då allt sker med ett rasande tempo. Företrädesvis diskuteras förändringarna så lite som möjligt i offentligheten, och remissinstanser är i allmänhet jobbiga saker som man hör det man vill höra (det där var inget bra förslag!) ifrån.

Så vad gör vi åt detta? Som privatpersoner?

Som privatperson har man ett antal olika sätt att hålla sig både anonym och krypterad, där TOR/FreeNet är tydliga exempel på anonymitet, och GPG kan kryptera mail med mera. Dessa verktyg hjälper, men är inte ofelbara, och sociogram kan troligen fortfarande skapas med vissa inskränkningar.

Det viktigaste vi kan göra är dock att göra raka motsatsen till att hålla sig anonym. Ta kontakt med riksdagsledamöter och departement, visa att vi inte accepterar att bli behandlade som brottslingar bara för att folket i toppen har fått för sig att de har makten, och kan säga åt folket vad de vill, i stället för tvärtom.

Det tänker jag göra.


Uppdaterat: opassande har en strax mindre konspiratorisk ton i sitt senaste inlägg. Klart läsvärt!