Återupptagande

Ola Larsmo skriver intressant i DN om hur dåvarande Författarföreningen skarpt motsatte sig tanken på folkbibliotek, och exempelvis föreslog en "bokkarantän" på två år, vilket skulle innebära att inga böcker utgivna under de senaste två åren skulle få finnas tillgängliga på bibliotek. Detta skulle då öka efterfrågan och försäljningen på böcker, vilka annars skulle ätas upp av de snåla biblioteksbesökarna.

Tongångarna känns minst sagt igen.

Larsmo avslutar med att notera att piratfrågan gick att lösa med Författarfonden (varje gång en bok lånas ut får författaren några ören, om hen är svensk och medlem i Författarförbundet) förra gången, och undrar varför det inte går att lösa på motsvarande sätt idag, med en bredbandsskatt eller motsvarande.

I mina ögon är inte en bredbandsskatt något som kommer att göra internet till en lättare plats att tjäna pengar på, och inte heller en bättre plats att lansera sig. Det en bredbandsskatt skulle kunna resultera i är en möjlig plattform för våra politiker att ta spjärn mot, när branchorganisationerna och oligopolen trycker på för mer och mer drakonisk lagstiftning.

Mina tankegångar går ungefär såhär:

Oligopolen och branchorganisationerna (Ifpi etc.) ser sin marknad försvinna, de vill ha betalt för de kopior som görs, vilket i grunden innebär att de vill ha betalt för varje gång någon uppskattar ett verk. De lobbar för lagstiftning som ger dem möjlighet att komma åt någon som eventuellt är inblandad i framställning av exemplar (upplevelser), och argumenterar att utan ersättning så kommer kulturen att dö.

Helt oavsett riktigheten i dessa argument, så är det svårt att som politiker stå emot, då det är få som har en ordentlig förståelse för tekniken, och det enorma teknikskifte som nu är igång.

Därför så behövs det något sätt att hålla internet fritt, att låta det behålla sin prägel som en plats där människor kopierar, förändrar, remixar, helt enkelt deltar. Det är viktigt för mig och, tror jag, stora delar av piratrörelsen.

Så hur ska vi bevara internet? Eller den viktigare frågan: Hur ska vi få våra politiker att göra det? Idag?

Är ett påslag på någon hundralapp en så stor uppoffring att göra i det sammanhanget?

Pingat på intressant.

[Stoppa in din egen bloggvägg]

Åh, och titeln på inlägget?

Förhoppningsvis har jag tid och ork att skriva numera.

Att det ska vara så jävla svårt

Pardon my french, men ibland så måste man faktiskt ta till kraftuttryck för att få fram vad man menar. Det räckte tydligen inte med lholmq42s post för några veckor sedan där han helt enkelt deklarerade "Nej". Inte heller har det räckt med alla protester, debattartiklar, mail, bloggare och liknande som kommit.

Vad ska det behövas, egentligen, när det inte räcker med kreatörer (riktiga kreatörer, inte hjälpare i form av skivbolag etc.) som gång efter annan förklarar att inga fildelare behöver jagas för deras skull.

Det börjar bli tröttsamt att rada upp alla de fina argumenten gång efter annan, när folket i toppen bara kör på utan att ta intryck. När till och med den "dialog" de försöker initiera övergår i "hur kan vi utnyttja er utan att behöva lyssna på er", så kan man börja undra vad det är för något som pågår egentligen...

Så, kära regering, kära riksdagsledamöter, vad är det som är så förbannat svårt att förstå?

FRA international

Mark Klamberg har som vanligt gjort ett fantastiskt arbete om lagrummet runt FRA-lagarna. Denna gång om konventionen om cyberbrott, vilken Sverige tydligen skrivit under, men inte ratificerat.

Kopplingen till FRA-lagstiftningen behandlar Klamberg väldigt bra i posten ovan, läs den.

Som det diskuterats i kommentarena till ovanstående post är det dock intressant att notera hur privatlivet eroderas från alla möjliga håll. Här i sverige är FRA-lagarna det mest kända, men långt i från det enda exemplet. Opassandes lista från i somras är även den bara en partiell bild, då exempelvis den ovan nämnda konventionen inte finns nämnd där, och inte heller de frågor som öppnades i EUs telekompaket (frågor som i vissa fall på ett obehagligt sätt återuppstått). Rent utlänska företeelser, så som den brittiska motsvarigheten till FRA-lagarna kommer heller inte med, av en enkel anledning:

Det är helt omöjligt att få en komplett översikt över alla inskränkningar som är på gång, eller redan införts, då allt sker med ett rasande tempo. Företrädesvis diskuteras förändringarna så lite som möjligt i offentligheten, och remissinstanser är i allmänhet jobbiga saker som man hör det man vill höra (det där var inget bra förslag!) ifrån.

Så vad gör vi åt detta? Som privatpersoner?

Som privatperson har man ett antal olika sätt att hålla sig både anonym och krypterad, där TOR/FreeNet är tydliga exempel på anonymitet, och GPG kan kryptera mail med mera. Dessa verktyg hjälper, men är inte ofelbara, och sociogram kan troligen fortfarande skapas med vissa inskränkningar.

Det viktigaste vi kan göra är dock att göra raka motsatsen till att hålla sig anonym. Ta kontakt med riksdagsledamöter och departement, visa att vi inte accepterar att bli behandlade som brottslingar bara för att folket i toppen har fått för sig att de har makten, och kan säga åt folket vad de vill, i stället för tvärtom.

Det tänker jag göra.


Uppdaterat: opassande har en strax mindre konspiratorisk ton i sitt senaste inlägg. Klart läsvärt!

Engagemang

Tiden räcker aldrig till. Liksom många andra tror jag att jag blev lite desillusionerad när folkpartikvinnorna lämnade över stafettpinnen med målet inom synhåll. Jag är säkert inte den enda som undrar "Varför så bråttom?", när regeringen trycker på och trycker på och trycker på. Jag vet att jag inte är ensam som fortfarande är skeptisk över vad våra "folkvalda" egentligen har för sig när de verkar föra ett uttröttningskrig mot privatliv och integritet.

Jag är heller inte den enda som tystnat.

Mark Klamberg, på vars blogg man under sommaren kunde hitta nya demoleringar och juridiska analyser av FRA-frågans olika aspekter nästan varje dag, har efter sitt godnatt fortsatt skriva, men med ett annat fokus, och en mindre... konfrontativ stil.

Debatten har inte lagt sig, men den har tappat känslan av att vi kan komma dit vi vill.

Det jag vill säga är egentligen att jag har svikit. Jag har varit tyst när det jag borde ha gjort har varit att bråka, skriva, söka kontakter med mina politiska företrädare, ställa de obekväma frågorna. Jag borde ha haft ögonen på "piratjägarlagen" och kunnat bistå med den kompetens jag har, så piratpartiet kunde skrivit ett ännu bättre pressmeddelande än vad det faktiskt blev.

Men jag har inte tid med allt. Sorgligt men sant, men jag har värderat annat högre än demokratin och välståndet i detta vackra land. Jag vill inte bli politiker, dels för att jag inte ser mig själv som rätt person för jobbet, men mest för att jag helt enkelt inte vill.

Jag vill inte lägga ner den tiden på att hålla mina mänskliga rättigheter vid liv, och det ska jag inte behöva göra. Jag ska inte behöva rösta på ett parti utanför riksdagen på grund av att alla partier i riksdagen har tappat fokus på vad som är viktigast i ett demokratiskt samhälle. Jag ska inte behöva ställa mig och dela ut flygblad eftersom statsministern ljuger hela svenska folket rakt upp i ansiktet. Jag ska inte behöva lägga ner min fritid på att få behålla min frihet.

Min vilja har dock lite med verkligheten att göra, i det här fallet, då sanningen är att jag har behövts, att jag borde varit mer aktiv, och att min fritid inte är min fritid om min frihet hotas.

Tiden räcker aldrig till, men jag ska se till att lite mer av den går åt till demokratins tillfrisknande och fortlevnad.


Redigering: Den enda anledningen till att jag tar Mark Klamberg som exempel är att hans blogg varit en av de absolut bäst skrivna och genomtänkta som synts, och även en av de mest välbesökta, om jag förstått saken rätt.