lördag 25 oktober 2008

Oavslutade projekt

Jag är för noggrann för att få någonting gjort.

Ett exempel: Jag har påbörjat två-tre olika svar på Mark Klambergs kastade handske, men inte fått rätt ord på rätt sätt, eller inte rätt idéer åt rätt håll.. Det återstår att se om jag lyckas få till en post eller fem som kan ta upp alla viktiga aspekter och nyanser som man bör ta upp vid en sådan diskussion.

Båda opassande-emma och Hanna Wagenius har hunnit författa svar dock, från lite olika vinklar, men båda läsvärda.

torsdag 23 oktober 2008

Att det ska vara så jävla svårt

Pardon my french, men ibland så måste man faktiskt ta till kraftuttryck för att få fram vad man menar. Det räckte tydligen inte med

onsdag 22 oktober 2008

Jakt på svar och ansvar

Jag har förgäves försökt sätta mig in i vem och var ansvaret ligger för telekompaketet, och dess.. intressanta hantering hittills. Jag är inte säker på om jag har lyckats, men jag har i alla fall skickat iväg ett mail till Mattias Revelius, som står som kontaktperson för Arbetsgruppen för telekommunikation och informationssamhället på regeringens hemsida.

Mail som följer:

Hej Mattias!

Jag har på diverse omvägar försökt leta reda på vad som har hänt med telekompaketet sedan det röstades igenom i EU-parlamentet den 24:e september. Om jag förstått saken rätt så ligger bollen för tillfället antingen i arbetsgruppen för telekom och IT, i någon av Coreper-grupperna, eller i någon arbetsgrupp underordnad EU-kommisionen.

Mina första frågor blir således: Vad händer med telekompaketet för tillfället? Var ligger det i behandlingen? Vem/vilka är det som diskuterar frågan för tillfället?

För en knapp vecka sedan så skrev bloggaren Oscar Swartz[1] ett inlägg[2] om hur ett av de "svenska" tilläggen till paketet helt enkelt inte fanns med i ett läckt internt arbetsdokument från "WORKING PARTY ON TELECOMMUNICATIONS AND INFORMATION SOCIETY", vilket jag antar är detsamma som den arbetsgrupp jag nämnde ovan. Detta är enligt Swartz, och många med honom, mycket allvarligt, då det tillägget behandlar grundläggande rättigheter på nätet.

Ytterligare en grupp frågor blir därför: Hur kan ett sådant tillägg, som röstades igenom med stor majoritet i parlamentet, bara försvinna i rådets/kommissionens arbete? Har dess mening lagts till på andra ställen i dokumentet? Varför finns i så fall ingen referens på det ställe i dokumentet där tilläggets ändringar skulle införts (Artikel 32 a)?

Jag har förgäves försökt se någon slags reaktion på detta från något slags officiellt håll, men jag hittar ingen information om detta på något av departmenten, och inget uttalande verkar ha gått ut i massmedia. Beror detta på att jag har letat på fel ställen, att ingen information finns, eller på att ingen tidigare efterfrågat denna?

Jag ber om ursäkt om vissa av dessa frågor är ställda till fel person, men vore tacksam för ett skyndsamt svar.


Med vänliga hälsningar

Petter Ericson Umeå

[1] http://swartz.typepad.com
[2] http://swartz.typepad.com/texplorer/2008/10/eu-läcka-sverige-yxas-bort.html
Nu ska jag sova, imorrn lär det bli mer mailskickande..

Edit: Laga formattering

torsdag 16 oktober 2008

FRA international

Mark Klamberg har som vanligt gjort ett fantastiskt arbete om lagrummet runt FRA-lagarna. Denna gång om konventionen om cyberbrott, vilken Sverige tydligen skrivit under, men inte ratificerat.

Kopplingen till FRA-lagstiftningen behandlar Klamberg väldigt bra i posten ovan, läs den.

Som det diskuterats i kommentarena till ovanstående post är det dock intressant att notera hur privatlivet eroderas från alla möjliga håll. Här i sverige är FRA-lagarna det mest kända, men långt i från det enda exemplet. Opassandes lista från i somras är även den bara en partiell bild, då exempelvis den ovan nämnda konventionen inte finns nämnd där, och inte heller de frågor som öppnades i EUs telekompaket (frågor som i vissa fall på ett obehagligt sätt återuppstått). Rent utlänska företeelser, så som den brittiska motsvarigheten till FRA-lagarna kommer heller inte med, av en enkel anledning:

Det är helt omöjligt att få en komplett översikt över alla inskränkningar som är på gång, eller redan införts, då allt sker med ett rasande tempo. Företrädesvis diskuteras förändringarna så lite som möjligt i offentligheten, och remissinstanser är i allmänhet jobbiga saker som man hör det man vill höra (det där var inget bra förslag!) ifrån.

Så vad gör vi åt detta? Som privatpersoner?

Som privatperson har man ett antal olika sätt att hålla sig både anonym och krypterad, där TOR/FreeNet är tydliga exempel på anonymitet, och GPG kan kryptera mail med mera. Dessa verktyg hjälper, men är inte ofelbara, och sociogram kan troligen fortfarande skapas med vissa inskränkningar.

Det viktigaste vi kan göra är dock att göra raka motsatsen till att hålla sig anonym. Ta kontakt med riksdagsledamöter och departement, visa att vi inte accepterar att bli behandlade som brottslingar bara för att folket i toppen har fått för sig att de har makten, och kan säga åt folket vad de vill, i stället för tvärtom.

Det tänker jag göra.


Uppdaterat: opassande har en strax mindre konspiratorisk ton i sitt senaste inlägg. Klart läsvärt!

onsdag 15 oktober 2008

Lägg ut piratjakten på entreprenad

"Vi ska inte jaga en hel ungdomsgeneration.", säger statsministern.

Är det därför andra ska göra det åt dem?

Jag noterar vidare via minimaliteter och opassande att Riksdag och Departement läckt det interna dokument som övertygade de borgerliga FRA-motståndarna i slutet av september.

Efter att ha läst igenom dokumentet är det några saker som slår mig:

Varför är det bara svenskar som ses som människor? I och med att överenskommelsen inte begränsar FRAs möjligheter att "handla" med information med resten av världen, eller ens europa, så gäller heller inte integritetsintrånget enbart svenskar, utan i allra högsta grad även andra människor. Jag kan eventuellt acceptera att det inte finns några explicita regler om utomeuropeiska medborgares skydd, men inom EU har vi den fina lilla papperslappen som kallas för Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, vilken sverige faktiskt förbundit sig att följa.

Observera att den handlar om mänskliga rättigheter, inte svenska eller europeiska, mänskliga.

Det finns dock fler saker att reagera på i dokumentet.

Exempelvis ändras formuleringen om att den tidigare "domstolsliknande nämnden" "ska fatta beslut om... ...sökbegrepp hänförliga till fysiska personer", till att "underrättelsedomstolen ska fatta beslut om... ...sökbegrepp som är 'direkt hänförliga till en viss fysisk person med hemvist i Sverige'", alltså en ganska saftig inskränkning i vad domstolen skall fatta beslut om. Detta tycker jag är anmärkningsvärt, men jag är ingen jurist, så jag vet inte exakt vad det innebär..

Som R&D även noterar skall all "förstörning" av data loggas, för uppföljning, kontroll och spårbarhet. Man får anta att detta bara gäller den data som faktiskt når FRA, efter att domstolen gjort det första urvalet, hur det nu ska gå till.

Det finns även andra formuleringar i förslaget som är direkt tveksamma...

Andra som bloggar om dokumentet: Ett Otyg, Christian Engström

fredag 10 oktober 2008

Engagemang

Tiden räcker aldrig till. Liksom många andra tror jag att jag blev lite desillusionerad när folkpartikvinnorna lämnade över stafettpinnen med målet inom synhåll. Jag är säkert inte den enda som undrar "Varför så bråttom?", när regeringen trycker på och trycker på och trycker på. Jag vet att jag inte är ensam som fortfarande är skeptisk över vad våra "folkvalda" egentligen har för sig när de verkar föra ett uttröttningskrig mot privatliv och integritet.

Jag är heller inte den enda som tystnat.

Mark Klamberg, på vars blogg man under sommaren kunde hitta nya demoleringar och juridiska analyser av FRA-frågans olika aspekter nästan varje dag, har efter sitt godnatt fortsatt skriva, men med ett annat fokus, och en mindre... konfrontativ stil.

Debatten har inte lagt sig, men den har tappat känslan av att vi kan komma dit vi vill.

Det jag vill säga är egentligen att jag har svikit. Jag har varit tyst när det jag borde ha gjort har varit att bråka, skriva, söka kontakter med mina politiska företrädare, ställa de obekväma frågorna. Jag borde ha haft ögonen på "piratjägarlagen" och kunnat bistå med den kompetens jag har, så piratpartiet kunde skrivit ett ännu bättre pressmeddelande än vad det faktiskt blev.

Men jag har inte tid med allt. Sorgligt men sant, men jag har värderat annat högre än demokratin och välståndet i detta vackra land. Jag vill inte bli politiker, dels för att jag inte ser mig själv som rätt person för jobbet, men mest för att jag helt enkelt inte vill.

Jag vill inte lägga ner den tiden på att hålla mina mänskliga rättigheter vid liv, och det ska jag inte behöva göra. Jag ska inte behöva rösta på ett parti utanför riksdagen på grund av att alla partier i riksdagen har tappat fokus på vad som är viktigast i ett demokratiskt samhälle. Jag ska inte behöva ställa mig och dela ut flygblad eftersom statsministern ljuger hela svenska folket rakt upp i ansiktet. Jag ska inte behöva lägga ner min fritid på att få behålla min frihet.

Min vilja har dock lite med verkligheten att göra, i det här fallet, då sanningen är att jag har behövts, att jag borde varit mer aktiv, och att min fritid inte är min fritid om min frihet hotas.

Tiden räcker aldrig till, men jag ska se till att lite mer av den går åt till demokratins tillfrisknande och fortlevnad.


Redigering: Den enda anledningen till att jag tar Mark Klamberg som exempel är att hans blogg varit en av de absolut bäst skrivna och genomtänkta som synts, och även en av de mest välbesökta, om jag förstått saken rätt.

Det offentliga ordet.

Jag hade en rejäl textmassa på gång, men den får vänta till någon annan gång. Från opassande kopierar jag en text om upphovsrätt, ursprungligen skriven i en kommentar hos Anna Troberg av Anders Andersson. Läs och begrunda. Jag håller inte med om allt, men mycket.

Kommentar från Anders Andersson
October 9, 2008, 6:02 pm

Yttrandefriheten kan tolerera att enskilda kivas inbördes om vem som varit först med ett visst yttrande, för om någon annan redan har sagt precis det jag vill säga och vem som helst kan ta del av det, då är ju min upprepning av yttrandet onödig. De rättsliga konsekvenserna av att man sprider någon annans yttrande bör inte bli värre än att man får ersätta upphovsmannen för den faktiska förlust han gjorde. Staten må tillhandahålla en domare som har att lösa tvisten mellan parterna, men där går gränsen.

Det är när man blandar in polis och åklagare i frågan om ensamrätt att uttrycka sig med vissa ord, bilder eller ljud som jag kliver av tåget. Då har staten lagt sig i något med vilket den strängt taget inte har att göra, själva yttrandefriheten. Jag avgör själv när och i vilken mån jag skall försvara min egen ensamrätt; den åklagare som utan en uttrycklig angivelse från min sida hänvisar till min upphovsrätt för att bryta sig in i min motparts eller någon annans bostad, skrämma slag på hans familj och beröva honom hans skrivmateriel, den åklagaren kränker mina rättigheter å det allra grövsta. Det är som att låna ut ett rep till grannen, och få tillbaka det med blodfläckar på till följd av hur det har använts.

Jag har velat tro att vanliga författare och andra kreatörer vilkas verk missbrukats för att trakassera “obekväma” individer har varit omedvetna om vad deras förläggare ställt till med, och därför inte hållit dem ansvariga. Så länge Tage Danielsson och Povel Ramel har ägnat sig åt sitt skapande i stället för åt att polisanmäla sina beundrare, så har jag kunnat uppskatta deras verk och även betala för fysiska exemplar eller framföranden, trots att jag har känt till hur illa ställt det är med lagen.

När en upphovsman däremot ger uttryck för en egen ambition att drämma till “fildelare” eller andra kulturnjutare med lagens långa arm, då plockar jag sagde upphovsmans verk ur min bokhylla och lägger dem i något mörkt skåp. Så har jag gjort med Adolf Hitlers Mein Kampf, helt enkelt därför att jag inte tycker den boken är något att skylta med. Hitler lär för övrigt också ha haft invändningar när hans bok på 1930-talet gavs ut i ocensurerad utgåva i USA. Den som inte tolererar sina medmänniskors yttrande- och informationsfrihet skall inte få en krona av mig i ersättning för sitt eget utnyttjande av samma friheter. Om det innebär att jag inte kan läsa vederbörandes verk på laglig väg, so be it. Hellre bryter jag själv mot lagen, än jag betalar någon för att utöva våld mot mina medmänniskor.

Jag såg första filmen om Arn i julas. Sedan förklarade Jan Guillou offentligt hur han såg på fildelning. Jag tänker därför inte se andra filmen, inte ens om någon annan betalar biljetten. “Om du avslöjar för någon annan vad filmen handlar om, så kastar vi dig kanske i fängelse” är just en snygg inledning på vad som borde vara en kulturupplevelse.

Jag skulle därför vilja att alla upphovsmän, som anser sig “bestulna” genom att någon tar del av deras verk utan att betala för det, anmäler sig till ett offentligt register som vi andra kan granska för att gardera oss mot att någonsin läsa vad de har skrivit. Alla exemplar av deras böcker, skivor, konstverk och sällskapsspel skall på sikt bort ur folkbiblioteken, ur handeln och ur det allmänna medvetandet, för endast så kan man garantera att de aldrig kommer att bli lästa gratis. Allt för att försvara deras ensamrätt till sina egna tankar, som ingen annan får tänka. I förlängningen säger jag också upp bekantskapen med alla som fortsätter att betala för deras verk, eftersom de därigenom stödjer författarvåldet och skrivmaskinshuliganerna.

Den litteratur som inte överlever utan att omges av advokater, beväpnade vakter, uniformerad polis och taggtrådsstängsel, den litteraturen är inte värd att födas. Kulturen spirar inte ur en gevärspipa; ur den spirar endast död och förintelse. Det är skam, det är en fläck på kulturens banér, att yttranderätt heter batonger!