tisdag 6 januari 2009

Om att kalla saker vid dess rätta namn

Olof Palme kallade bombningarna i Hanoi julen 1972 för tortyr, att plåga människor för att förödmjuka dem, och han jämförde bombningarna med bland annat Guernica och Treblinka.

Jag är inte ensam om att dra kopplingen till vad som nu pågår i Gaza.

Det som händer där är dock i mina ögon värre.

Inte nog med att Israel med allierade från alla håll förhindrar införsel av mediciner, el, kommunikationer, mat, och alla former av hjälpsändningar. Inte nog med att skolor, marknadsplatser, moskéer, och framförallt bostadshus bombas sönder och samman utan urskiljning. Inte nog med att Gaza i flera månader har varit världens största koncentrationsläger.

Offren får inte ens fly.

De hålls inspärrade, och förväntas stå still och se sina hem och familjer bombas sönder och samman, men bäst vore om de kunde stå ivägen för någon bomb så snart som möjligt.

Och världen ser på.

Den blivande presidenten i det enda landet som har en realistisk chans att påverka, ser på.

Utan ett ord.

Privatpersoner runt om i världen går ut på gatan och demonstrerar, eller bloggar tills fingrarna blöder. Inresta läkare och volontärer kämpar för sina och de boendes liv.

De styrande i land efter land säger lite lamt "Eh, kan ni sluta, är ni snälla?".

Och bomberna fortsätter falla.

Stridsvagnarna fortsätter skjuta.

Byggnaderna fortsätter rasa.

Människor fortsätter att dö.

Man bör kalla saker för deras rätta namn.

Det som händer i Gaza när jag skriver detta är folkmord, en systematisk utrotning av en befolkning. Det är terrorism i dess renaste form, och de ansvariga borde enligt alla mått ställas inför rätta för krigsförbrytelser.